.......det här med lantbrukeri är ganska många och det kan man kanske inte tro, men jag har ju växt upp med det, varit mitt i det, levt och lever med det. Jag har aldrig diskuterat det speciellt mycket eller haft debatter om det, jag har mest lyssnat och studerat vad min far pratat om eller andra i hans närhet.
Men jag har sett, vad jag har sett och jag måste få säga min sak nu!
Låt oss börja lite från början. Jag kommer inte ihåg exakt när vi kom till gården, jag var runt 4-5 år gammal, ett av mina första starka minnen är att vi flyttade dit.
Jag kommer inte ihåg om jag var imponerad då eller om jag var bara upptagen av att vara barn. Gården är iallfall något att imponeras av, kanske inte var då, förutom huset, men nu, det som mina föräldrar byggt upp, det är imponerande.
Vilken uppväxt jag haft! Något av sällan skådat slag och att det fortfarande finns kvar för mina barn att njuta av är en gåva inte många kan ge till sina barn.
Jag kommer ihåg kojorna vi byggde i de som då kunde för oss tyckas vara oändliga skogar, hur vi cyklade på den lilla asfaltsvägen nere vid kyrkan, där knappt några bilar körde eller hur vi cyklade på grusvägen ner mot Udden. Vatten hade vi inom räckhåll i form av en liten lagom sjö, badmöjligheterna var små och fisken nappade inte, men det var underbart att klättra i de stora ekarna där nere och gömma sig i alla oändliga gömställen runt kullen.
Fälten, de oändliga fälten på sensommaren med alla de olika sädesslag som växte högre än oss själva var perfekta gömställen.
Vi hade den lilla leriga bäcken där vi byggde lerskulpturer som torkade i solen och för att inte prata om alla djuren. Kor, hästar, kalvar, katter, hundar, höns och ankor bara strosade omkring oss, fanns i vår närhet att skratta åt, leka med, mysa med eller bara klappa.
Vi hade cykelavstånd till våra fotbollsträningar eller kompisar, till kiosken där vi hängde hela sommaren och åt glass. Vi hade cykelavstånd till den riktiga badstranden och varje morgon blev vi upphämtade av bussen till skolan.
Det är ett sätt att växa upp som avundas många. Jag säger inte att jag har haft det bättre än något barn i staden eller på en ö eller i något mysigt samhälle, men jag har haft det fantastiskt och det är en uppväxt som jag ALDRIG skulle byta mot något.
Jag har också haft något många andra barn saknat, jag har haft två föräldrar som ständigt varit hemma, oavsett om de jobbat, så har de ju varit hemma och det är det bästa av allt!
Min pappa har jobbat ständigt, dag som natt, veckodag som helg, som bonde tror jag inte det finns nåt som heter olika veckodagar, där är alla dagar samma och alla tider samma. Där lever man efter årstider, sådd, tröskning, hökörning, klövning, kalvning och allt vad mer händer. Där rättar man sig efter solen, efter regnet, efter djuren och efter hur det växer. Tid och rum finns inte och är man så hängiven som min far är sitt yrke, så lever man med det.
Jag har föräldrar som antagligen jobbat två heltider var i månaden, men har jag saknat dem för det, nej, aldrig! Ville jag min pappa något, så letade jag upp honom, var han än var, hos korna, i en traktor, i silon och så snackade vi medans han jobbade.
Han har aldrig sagt nej om jag eller mina syskon ville gå upp med honom kl 5 och mjölka eller om vi ville hänga med honom i traktorn.
Min mamma har jobbat lite till och från på gården, men hon har alltid varit där, på gräsklipparen, i rabatterna, inne och lagade lunch, vid läxbordet och var hon inte där, så hittade man ju henne någonstans på gården.
Aldrig någonsin under mina uppväxtår kan jag komma ihåg att jag hade stressade föräldrar eller upprörda föräldrar eller föräldrar som bekymrade sig för ekonomin, gården och djuren, såklart det fanns ju där, det vet jag ju, men det var aldrig en sådan stor grej att det påverkade oss.
Förrän nu....
Kanske kan man tycka att jag var barn då, jag visste inte om problemen som ständigt fanns på gården, men jag vet ju nu när jag själv blivit förälder att barn dom vet och dom känner att något är i görningen. Dom känner oron av sin föräldrar och jag kan bara minnas en gång när det var oroligt och det var när min pappa skadade sina fingrar.
Men nu ser jag hur det sliter på dem, såklart de blir ju inte yngre och de har hållt på i över 20års tid och det är ju ett arbete som sliter hårt på kropp och huvud.
Min far han har gjort allt för att överleva, för att bygga vidare och bygga upp sin dröm, han och mamma har haft visioner som de ständigt uppnått och sedan skapat nya. Min mor och far har byggt upp ett av de större jordbruken i Sverige, de har lyckats och därför gör det mig så ont att se nu, när byråkrati, politik, mjölkpriser osv förstör allt.
Min föräldrar förlorar stora summor pengar varje år för att mjölkpriset ständigt sjunker, för att folk av någon konstig anledning väljer mat från andra länder, för att de inte får betalt för det jobb de gör. Varför värderas det inte? Varför ser ni inte vad de gör? Jag har sett det, jag har känt det och om någon någonsin inte tycker de är värda det, så snälla jobba en månad med dem och så får ni se, då får ni känna..
Är det värt det? Har jag ställt den frågan till mina föräldrar? Nä, inte kanske rakt ut, men jag vet ändå vad de svarar.
De har lyckats bygga upp någonting tillsammans, något stort och samtidigt har de lyckats hålla sitt äktenskap stark och de har uppfostrat 4 barn.
Så det är så tråkigt att se hur de lider nu, av förlusten av det de kämpat för, bara kämpat för att människor i Sverige ska få fin mjölk, ekologisk och bra mat, att alla ska få känna på en liten del av det jag växt upp med, en liten del av det som vi svenskar är så stolta över, men i slutändan inte väljer i butiken.
Min syster brukar säga att hon säger till folk i butiken att välja det svenska och ekologiska, hon säger att hon nästan blir arg om de tar något icke ekologiskt eller svenskt. Att ens gå in i de olika matvarubutikerna som säljer bara utländsk mat, det är inget alternativ för oss.
Det är ju inte bara mina föräldrar som kämpar nu, utan alla andra bönder där ute, alla som precis som mina föräldrar hängivit sig åt denna konst och alla får de tillbaka vad? En spark i magen....
Vad ni än säger där ute, så värnar ni inte om det svenska, om den svenska maten och mjölken. Säg det inte, visa det istället och det är en uppmaning till både politiker och ni vanliga konsumenter. Det räcker inte om bara vi barn som är uppvuxna på gårdar handlar rätt mat, alla måste göra det och alla måste se till så vi får behålla vårt friska samhälle.
För vem vill ha skändat kött, bakteriehärdar, kackerlackor och sådan annan skit vi ser när vi reser. Är det Sverige?
Ja, jag blir lite arg när jag tänker på det, för jag vet hur mycket blod, svett och tårar som lagts ner och fortfarande läggs ner och inte får de nåt för det. Tänk om du som är läkare skulle vara tvungen att gå och låna 500.000 kr för att klara året eller att du som bilmekaniker var tvungen att jobba 7 dagar i veckan utan extra betalt för att alla skulle kunna köra sina bilar eller du som jobbar 9-17 och klagar för att du får jobba över 5 min, tänk om ni hade fått utstå det, då hade det blivit massa strejk...
Har du någon gång hört om en bonde som vägrat mjölka sin ko eller vägrat tröska det året för att han inte får rätt betalt? Har du det?
